har livslågan vaknat igen

Höst Höst gråt och kallt, men fint och ruggit. Kryper in i halsduken och fantasin ta mig vidare på nya äventyr och upptäckter.
Önskar jag kunde skriva detta i prosa lika fint som Selma.

Ångesten släpper och börjar vakna ur min dvala. jag lever nästan igen.
skrattet känns mer sant och känslorna äkta. Lång tid tog det.

Ibland känner jag mig gammal som en stor sten. Stampar och mossan fortsätter växa på mig.
Fast nu har denna stora sten fått fötter och kanske vill aldrig stanna.